Tips & Fakta » Vinyl och 78 varv » Olika varvtal

Olika varvtal på grammofonskivor

 

 

 

 

Historik


Skivor i sk. schellack har funnits sedan tidigt 1900-tal. Det är lite märkligt att man kallar de gamla stenkakorna för schellackskivor för i de allra flesta finns det inte någon schellack alls.

Schellack är ett synnerligen ovanligt material som framställs ur Coccus Lacca, en skalbagge som lever i Indien och södra Asien. Insekten producerar en gummiliknande substans som hårdnar till ett skal som kallas lack. Substansen samlas in, krossas, tvättas och torkas. Efter ytterligare behandling formas sedan substansen till tunna ark av schellack som sedan kan lösas i alkohol. Man skall vara medveten om att schellack aldrig skulle kunna användas till grammofonskivor om det skulle användas i sin renaste form - det skulle vara ungefär som att spela supertunna glasskivor.

Från första början användes schellack alltså bara som bindemedel tillsammans med olika utfyllnad. Ofta användes grafit men även andra material och blandningar har använts.

Schellack är dyrt och givetvis sökte man efter ersättningsmaterial. Ganska tidigt ersattes därför riktiga schellackskivor av skivor där man använde olika plaster som bindemedel. Bakelit med olika inblandningar är nog det vanligaste materialet i det vi kallar schellackskivor eller stenkakor.

Stenkakematerialet ersattes av den betydligt tystare vinylplasten i slutet av 1940- eller början av 50-talet. Vinylen var inte bara tystare - den var inte heller lika skör och tålde till och med att tappas i golvet. Repor fick man dock lika lätt. Ungefär samtidigt började skivor i andra hastigheter än 78 varv att komma fram och det tillverkades skivor i alla möjliga material och hastigheter i slutet av 40-talet och början av 50-talet.

Så här efteråt kan det synas som om bytet från stenkakematerial till vinyl skedde exakt samtidigt som varvtalsreformen men sanningen är att det var en synnerligen glidande reform där framför allt stenkakematerialet användes till även bland annat 33-varvsskivor. Däremot verkar det som om en förutsättning för den sk. microspåret var att man använde vinylplast.

Man skall ha klart för sig att de lägre hastigheterna - 33 och 45 varv i stället för 78 varv - ger betydligt sämre dynamik, om än mot en tystare brusbakgrund på grund av vinylplasten. Den som hört en riktigt avspelad 78-varvare slås av den enorma dynamiken och den mycket låga distorsionen man kan uppnå. Brusnivån är dessutom inte alls så hög som man hör talas om - den är mera beroende på att skivorna spelats ovarsamt.

Robert Parker har gjort de i mitt tycke hittills bästa överföringarna från 78:or till CD. Tyvärr är han nu avliden och hans CD är utgågna.

78-varvsskivor hade en spårbredd av oftast ca 120 µm - denna spårdimension kallades ofta Normalspår (N) till skillnad från Microgroove (M) som användes på de nyare formaten 45 och 33 1/3 varv. De första att kommersiellt marknadsföra microgroove-skivor var Columbia Records som 1948 kom med sina 33 1/3 LP-skivor.

RCA, som redan tidigare hade utvecklat sin 45 varvsstandard, kom inte ut på marknaden förrän 1949 som ett svar på Columbias utspel. Till en början var det endast en låt per sida på RCAs 45-varvare men så småningom insåg alla bolag de båda formatens inneboende styrka och både 45 varvsskivor och 33 1/3 varvsskivor levde sida vid sida i många år på alla skivbolag.

Till en början var det enbart monoinspelningar även på vinyl men under mitten/slutet av 50-talet så slog stereoskivorna igenom. Monoskivorna hade oftast en spårvidd på 85 µm medan stereoskivorna graverades med 55 µm.

Riktig fart på stereoskivorna blev det först på 60-talet - en hel del klassiska popskivor kom även i början av 60-talet enbart i mono. Många (bland annat Stig Carlson) hävdade med emfas att stereoformatet i princip endast tillförde mer distorsion och att monoformatet hade många fördelar.

Icke desto mindre så kom industrin med 4-kanals LP i början på 1970-talet. Konsumenterna genomskådade dock i detta fallet den sämre ljudkvalitén och det äkta 4-kanalsystemet CD-4 dog ganska snart sotdöden tillsammans med matrissystemen SQ och QS.

Du kan läsa mer om dessa system under rubriken Mono/Stereo/CD-4.

 

 

78 varvs stenkakor


Även om namnet säger att skivorna skall spelas av med en hastighet av 78 varv per minut så är detta inte alls alltid fallet. Skivorna spelades in från ca 70v till ca 80-85v per minut. Detta gör att det är lämpligt att ha en skivspelare med stora möjligheter att justera hastigheten när man skall spela av skivorna - framför allt gamla skivor från 1920-30-talen. 78-varvsskivor är till allra största delen tillverkade av sk. "schellack" och de finns endast i mono.

Storlekar:

  • Mindre än 10 tum diameter. Det fanns en hel del olika små storlekar på 78-varvare. Många så små som 6-7cm.

  • 10 tum/25 cm diameter- speltid ca 3,5 minuter per sida. Den vanligaste storleken på 78or.

  • 12 tum ca 30 cm diameter - speltid ca 4,5 minuter per sida. Oftast använt för klassiska verk där man behövde längre speltid. Ofta var verket uppdelat på flera skivor där man först spelade alla förstasidor och först därefter alla andrasidor. Detta var avsett för sk. skivväxlare där man kunde ladda flera skivor på skivspelaren som sedan spelade av dem i ordning. Ibland var dessutom sista varven på skiva 1 dubblerade i de första spåren på skiva 2. Dessa skivor var framför allt avsedda för radioframförande. På det viset kunde man spela ett helt verk utan avbrott. Teknikerns arbete var då att synkronisera början av den nästkommande skivan med slutspåren på den pågående - ett nog så pyssligt och krävande jobb!

 

 

33 1/3 varvs stenkakor

  • 12 tum/30 cm i diameter. Specialskivor för t ex reklamändamål och stillfilmer och hade normalspår..

  • 16 tum ca 40 cm diameter - speltid ca 15 minuter per sida. Användes för programdistribution på radiostationer och hade normalspår. Framför allt BBC hade behov av att sprida radioprogam till sina sändare runt om i världen och en skiva var betydligt billigare att skicka än ett tonband (i de fall det överhuvudtaget fanns dylika!)

  • 17 1/4 tum ca 43 cm diameter - speltid ca 15 3/4 minuter per sida. Användes för programdistribution på radiostationer och hade normalspår.

 

 

78 varvs vinylskivor


Mot slutet av 78-varvseran tillverkades även 78-varvare i vinyl. Framför allt gällde det 10 tums /25cm skivor med populär musik som distribuerades till personal i USAs armé.

 

 

45 varvs vinylskivor


Från början handlade det endast om 7 tums skivor dvs. 17 cm i diameter. Det fanns två olika typer - den första var de sk. singelskivorna med ca 3,5 minuters speltid per sida. Senare kom även EP-skivor (extended play) med upp till 8 minuters speltid. En EP innehöll ofta 2 låtar per skivsida. Så småningom (slutet på 70-talet) kom det även 12 tummare (30 cm) inspelade på 45 varv.

Man kan misstänka att det var på diskoteken dessa "Maxisingle", eller "12-tumssinglar", kom först. Fördelen var att man kunde gravera betydligt kraftigare vilket också gjorde att man kunde få högre dynamik på avspelningen. Detta är självklart intressant för en discjockey! Jämfört med en vanlig singel så kunde man dessutom få plats med mer musik vilket gjorde att det kom speciella extra långa "disco-mixar" av populära låtar. Även detta var uppskattat på diskoteken förstås!

Så småningom (eller var audiofilbolagen trots allt först?) så anammades detta även av audiofilbolagen och det kom en hel del "45-varvs LP" avsedda även för audiofilmarknaden. Nu år 2004 är denna trend starkare än någonsin. Lite kul är det att audiofilerna inte spelar "Maxisinglar" utan endast "45-varvs-LP" trots att det faktiskt rör sig om samma typ av skivor...

 

 

33 1/3 varvs vinylskivor


33-varvsskivor i vinyl finns i ett flertal olika storlekar. Den största vi hittat uppgifter om är på 17 1/4 tum. Tillverkades även i schellack och användes framför allt på radiostationer som sk. "transcription disc". Dessa nyttjade normalspår (samma som 78:or). Vanligare var 16-tummaren som var en förminskad variant av, och som användes på samma sätt som, ovanstående skivor på 17 1/4 tum. Det vanligaste är numera förstås 12 tum/30 cm som också kallas LP (Long Playing).

Den vanligaste speltiden ligger runt 20-30 minuter per sida men i vissa fall pressade man in upp till 45 minuter men då med dålig dynamik. En LP nyttjar Microgroove-spår.

Storleken 10 tum/25 cm, dvs. samma storlek som en traditionell 78-varvare, går ofta också under namnet LP trots att det riktiga namnet en gång i tiden var MP (Medium Play). Speltiden är ca 12 minuter per sida. En MP nyttjar Microgroove-spår liksom LP:n. Detta var den första storleken som tillverkades i 33 1/3 varv. Formatet ersattes ganska snabbt av 12 tum/30 cm skivan men användes ibland framför allt till klassiska verk. Det lär också finnas både jazz- och popskivor i det formatet.

Ännu mera sällsynt är det numera med 33-varvare i storleken 7 tum/17 cm dvs. storlek som en 45-varvs EP. Det var också dessa skivor som från början kallades EP. De innehöll då fyra musikstycken precis som 45-varvs EP:n. Det pressades också en hel del sådana, många som reklamskivor. En EP har Microgroove-spår.

 

 

16 varvs vinylskivor


Detta format kom ungefär samtidigt som 33v LP (tidigt 50-tal) men blev aldrig någon succé trots att väldigt många skivspelare utrustades med 16 varvs hastighet som standard.

Formatet på 12 tumsskivor var framför allt avsett för tal, t ex teaterpjäser, och nyttjades en del av BBC för arkivändamål. Likaså var det tydligen meningen att man skulle ge ut talböcker med verk av bl a Shakespeare. Av detta blev dock intet eller åtminstone väldigt lite.

Till avdelningen kuriosa kan man föra Chryslers försök med skivspelare i bilen. Detta system marknadsfördes under namnet Highway HiFi tillsammans med Columbia. Det rörde sig om 7 tums 16 2/3 varvs skivor som gav en speltid på 45 minuter. Det var ett slutet system - men som alla slutna system som förr eller senare får ge vika för öppna d:o så blev Highway HiFi ersatt av RCAs system som använde sig av standard 45-varvare precis som Philips Mignon som vi såg en del av i raggarbilarna i Sverige.

16 varvs standarden blev aldrig någon riktig succé.